Semiförbannad

En vän till mig fick barn för några månader sedan och detta barn är sjukt. Det har varit ett par långa månader för henom och henoms familj. Det handlar inte om mig men jag känner mig ändå matt. Att se sin bästa vän gå igenom allt detta, att se henoms barn behöva utstå allt detta. Det tär på en. Jag har varit lite emontionellt detached och jag känner det mer och mer nu. Det är bättre med dem nu, de vet vad som är fel (äntligen) och hen kommer inte dö. Hen kommer kunna behandlas och det gör mig så oerhört glad. Ändå har jag svårt att engagera mig emontionellt just nu, i något alls egentligen tror jag. Jag blir glad och ledsen, men känner mig ändå frånvarande på något vis. Jag försöker lyssna och stötta men jag känner mig så otillräcklig och urlakad.

Jag tror att det är en kombinaton av en massa andra grejer som pågått i mitt liv den senaste tiden, det har nog kommit ikapp mig på något sätt. Kanske? Jag vet inte.

Jag bryr mig verkligen, så det är inte så men jag är så trött. Så himla trött. Jag måste ta hand om mig själv nu. På riktigt ta hand om mig själv. Jag hoppas bara att jag orkar allt detta.

På tisdag börjar jag jobba igen. Första dagen. Jag ser väldigt mycket fram emot det så ska försöka fokusera på det tills vidare.