Semiförbannad

Fokuserar mest på veganism, djurrätt och sökandet efter förändring.

När allt kaosar ur (öl, ångest och självskadetankar)

Publicerad 2015-12-19 19:15:00 i Allmänt, Personligt, Psykisk sjukdom / Bipolär sjukdom,

Jag har inte mått bra på senaste och det märktes väl igår och idag. I alla fall i går natt samt under morgonen i dag. Igår kväll hade jag jättetrevligt. Min vän H har fått sitt första förstahandskontrakt och ska snart flytta ihop med sin partner. Så det blev så att vi alla gick ut och drack lite öl. Jag och hens partner skulle dock båda jobba i dag så det var kanske inte den bästa idéen vi haft på så sätt. Vi har alla så himla bra impulskontroll, speciellt på fyllan (så att hålla sig till någon öl och komma hem i tid blir nästan aldrig av, lika så inte denna kväll). När vi kom hem vid ett-tiden mådde jag så himla dåligt. Jag hade sån ångest och kräktes. Gud vad jag hatade mig själv. Jag grät och grät i min säng och kände hur livet kaosade totalt. Jag tänkte på självskadande och att bara ge upp och bosätta mig under sängen tills de släpar mig där ifrån ("om någon ens skulle bry sig", som jag tänkte då). I morse hade jag sån ångest att jag på riktigt inte trodde jag skulle orka andas. Efter mycket om och men kom jag i alla fall iväg till jobbet jag med. Träffade T och bollade lite ångest, baksmällan gick över så småningom och jag har faktiskt haft en riktigt bra dag på jobbet ändå! J jobbade också vilket kändes roligt. Två kamrater som en känner väl även utanför arbetet gör dagen lättare. Att det inte var så många patienter på mottagningarna och dagen flöt på i lugn takt hjälpte också.

Jag skäms dock så mycket för att vara bakfull och utsätta mig själv för detta. Inte bakfyllan i sig men att må så dåligt som jag gör, göra det värre med alkohol och dessutom när jag ska jobba när jag vet att jag inte klarar av saker lika bra som annars just nu. Värdelöshetskänslorna ligger nära till hands hela tiden. Jag tror att det är lite för mycket på gång just nu. Nu ska H dessutom också flytta ut (om ett halvår ungefär, men likväl). Även om det går fram år och generellt går bra just nu händer det mycket på en och samma gång och jag tror inte mitt psyke riktigt hänger med. Det är svårt att förklara och jag har själv väldigt svårt att förhålla mig till det hela men jag misstänker att detta påverkas av eller påverkar min sjukdom. Men jag ska försöka tänka positivt! Jag har ett jobb jag generellt sett trivs med, bra kollegor, tak över huvudet, de finaste vännerna, två kärleksfluff och jag får så mycket hjälp av psykiatrin så det finns inte. Mycket mer än mycket sjukare människor i min närhet (tyvärr) fått.

Allt är egentligen bra, typ, men jag kan inte riktigt hantera så här mycket på en och samma gång. Det lämnar mig förvirrad och matt vilket resulterar i ångest och att jag tappar bort mig själv på vägen framåt. Men jag väljer att se det hela positivt. Mitt liv går framåt varje dag. Jag måste bara se till att ta hand om mig själv och tänka på min problematik. Och jag har H här hemma som stöttar mig hela tiden och E när jag behöver henom. <3 I'm blessed, egentligen.

Världens bästa kombo

Publicerad 2015-12-15 11:13:00 i Allmänt, Personligt, Psykisk sjukdom / Bipolär sjukdom,

Min inneboende och vän H vet att jag inte mår bra just nu och när jag var på jobbet igår så tokstädade hen alla gemensamma utrymmen i lägenheten och sen hade hen köpt cola, chips och kakor samt lånade mig sitt kedjetäcke så jag skulle få sova riktigt, riktigt bra. <3 Hen är så fin. Gud vad jag blev rörd och glad. Sen som hen hemma hos sin partner så jag skulle få vara ifred en kväll. Så himla bäst. Jag har sån tur som har en så fin vän.

Jag vet inte om jag mår bättre men jag känner mig lite lugnare för tillfället. Jag är fortfarande matt och trött, det är lite som att jag går på autopilot för det mesta. Visst skrattar jag när något är roligt eller känner uppskattning när någon är snäll mot mig eller andra känslor, men det är så flyktigt att sensationen försvinner med ögonblicket. Någon säger något, jag skrattar och sen nästa sekund är jag där jag var innan igen. Det är inget som lever kvar en liten stund eller så. Inte i mitt humör eller sinne i alla fall. Det är märkligt. Jag känner inte apati, men jag är så trött och matt att jag kanske inte orkar. Fast det känns inte som att det handlar om ork heller. Det känns som att jag mentalt gett upp för tillfället. Jag orkar liksom bara inte mentalt hantera något alls. Det har varit för mycket förändringar och för mycket jobbigt runt mig. Något var sista droppen och sen svämmade det över och där efter har jag kanske stängt ner lite? Jag vet faktiskt inte. Jag känner mig varken lycklig eller olycklig men det känns som att jag är olycklig. Inget fungerar så jag går på autopilot och bara existerar och gör det jag ska på något sätt. Fördelen är att då fungerar vardagen i alla fall när det gäller jobb och sådär.... hm... aja.

Matt och olycklig - bioplär (1)

Publicerad 2015-12-14 05:49:56 i Allmänt, Personligt, Psykisk sjukdom / Bipolär sjukdom,

Igår när jag skulle sova insåg jag att jag inte mår bra, eller egentligen mår jag väl inte dåligt (eller? vet inte alls om det är någon skillnad) utan jag är bara olycklig. Oerhört, oerhört olycklig. Det är en stark känsla som oftast tar sig uttryck i faktum att jag skiter i allt eller i alla fall känner att jag gör det. Jag går på automatik mer och mer hela tiden och på kvällarna kan jag inte släppa tankarna som far runt. Så jag sover dåligt. Äter dåligt.

Min sjukdom triggas av nya rutiner och förändringar, i alla fall när det blir mycket. På senaste har det varit väldigt mycket. Jag har blivit lämnad ännu en gång, min inneboeende har bytts ut, en i min familj har förrått mig, min sjukskrivning har gått ut och jag har börjat jobba igen (försöker i alla fall), jag ska börja plugga till våren och måste (i min mening) byta boendeform för jag orkar inte med pressen att jag MÅSTE plugga heltid samtidigt som jag försöker försörja mig själv.

Igår när jag skulle sova så kände jag det så tydligt, hur olycklig jag är. Det spelar ingen roll om jag har fina vänner som älskar mig och om det händer roliga saker titt som tätt. Jag är olycklig och matt, orkeslös och utmattad.

Vet ni vad jag helst av allt skulle vilja göra just nu? Sova. Sova, sova, sova, sova. Inte bara ligga i sängen och inte göra någonting utan verkligen S O V A. Jag vill inte vara vaken för det är jobbigt. Jag låter som en gnällig småunge men den här känslan är där och är väldigt stark vare sig jag vill det eller vare sig någon annan förstår den eller inte.

Det är en annan sak, denna enorma känsla av att vara ensam i detta. Ingen förstår, ingen har varit i min kropp eller i min skalle. Men folk dömer likväl för det. Folk tycker, folk tror, folk dömer oavsett om de vill det eller inte. Allt är inte vad det ser ut som men det är ändå vad saker ser ut som vilket bedöms. Ingen bryr sig om vad som sägs, min sjukdom syns inte så jag står hela tiden ord mot ord med allt.

Sista delen på året nu ska jag fokusera på två saker; jobba och sova. Resten får lösa sig, resten orkar jag inte engagera mig i. Allt mitt umgänge kommer bestå i Netflix och katterna. Det är allt jag klarar av just nu. Det är nästan så jag vill be er att be för att jag i alla fall klarar av att prestera denna korta stund nu... klarar jag det kanske det börjar vända lite.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela