Semiförbannad

Vissa saker ger mig mycket ångest, saker som andra kanske skulle känna var jobbiga men knappast lamslagna (eller saker ingen skulle mer än rycka på axlarna åt). Som nu när jag mejlade min chef och frågade om jag kunde få vara ledig den 28e eftersom jag har 4 pass inbokade i rad med det inräknat och jag vill försöka spara mitt knä lite nu i början när jag varit hemma en vecka med ont i knät redan. Hon svarade att vi får prata mer om det när jag kommer in till jobbet idag och att jag kanske ska tänka på om jag verkligen klarar av jobbet eller inte. DET ger mig enorm ångest och jag känner spontant att jag inte vet hur jag ska kunna ta mig dit utan att få en panikattack på vägen. Det kommer att gå och jag ska inte tänka så (för det första får jag i regel inte såna attacker, inte så "farliga" i alla fall). Men det som skrämmer mig är a) att få sparken, b) att jag inte ska klara av arbetsdagen på grund av all ångest (även om det bara är en halvdag) och c) att jag inte ska klara av att fortsätta arbeta.

Jag känner mig svag och illamåeende, som att magen är aldeles tom och orolig, en klump sitter i bröstet (angränsade till halsen och illamåeendet). Jag fryser. Jag har fysisk ångest.

Egentligen vet jag inte om det här hjälper mig; att skriva av mig. Det är bra att beskriva sin ångest eller sina känslor för att bena upp dem så de inte blir övermäktiga. Ungefär som att;

Jag tycker det är jobbigt att jag inte orkat med att jobba på grund av mitt knä. Jag ångrar att jag skrev till min chef och bad om ledigt den där dagen eftersom jag nu oroar mig för att jag ska få sparken. Jag är ledsen för att jag känner mig sviken av mig själv eftersom att jag känner att jag gör det så svårt för mig själv.

Detta var nog egentligen ett väldigt dåligt exempel men det är vad jag kan åstadkomma just nu i mitt tillstånd baserat på hur jag känner just nu.

Iväg till jobbet, ångesten blir bara större. Vad ska jag göra?