Världens bästa kombo
Min inneboende och vän H vet att jag inte mår bra just nu och när jag var på jobbet igår så tokstädade hen alla gemensamma utrymmen i lägenheten och sen hade hen köpt cola, chips och kakor samt lånade mig sitt kedjetäcke så jag skulle få sova riktigt, riktigt bra. <3 Hen är så fin. Gud vad jag blev rörd och glad. Sen som hen hemma hos sin partner så jag skulle få vara ifred en kväll. Så himla bäst. Jag har sån tur som har en så fin vän.
Jag vet inte om jag mår bättre men jag känner mig lite lugnare för tillfället. Jag är fortfarande matt och trött, det är lite som att jag går på autopilot för det mesta. Visst skrattar jag när något är roligt eller känner uppskattning när någon är snäll mot mig eller andra känslor, men det är så flyktigt att sensationen försvinner med ögonblicket. Någon säger något, jag skrattar och sen nästa sekund är jag där jag var innan igen. Det är inget som lever kvar en liten stund eller så. Inte i mitt humör eller sinne i alla fall. Det är märkligt. Jag känner inte apati, men jag är så trött och matt att jag kanske inte orkar. Fast det känns inte som att det handlar om ork heller. Det känns som att jag mentalt gett upp för tillfället. Jag orkar liksom bara inte mentalt hantera något alls. Det har varit för mycket förändringar och för mycket jobbigt runt mig. Något var sista droppen och sen svämmade det över och där efter har jag kanske stängt ner lite? Jag vet faktiskt inte. Jag känner mig varken lycklig eller olycklig men det känns som att jag är olycklig. Inget fungerar så jag går på autopilot och bara existerar och gör det jag ska på något sätt. Fördelen är att då fungerar vardagen i alla fall när det gäller jobb och sådär.... hm... aja.
Jag vet inte om jag mår bättre men jag känner mig lite lugnare för tillfället. Jag är fortfarande matt och trött, det är lite som att jag går på autopilot för det mesta. Visst skrattar jag när något är roligt eller känner uppskattning när någon är snäll mot mig eller andra känslor, men det är så flyktigt att sensationen försvinner med ögonblicket. Någon säger något, jag skrattar och sen nästa sekund är jag där jag var innan igen. Det är inget som lever kvar en liten stund eller så. Inte i mitt humör eller sinne i alla fall. Det är märkligt. Jag känner inte apati, men jag är så trött och matt att jag kanske inte orkar. Fast det känns inte som att det handlar om ork heller. Det känns som att jag mentalt gett upp för tillfället. Jag orkar liksom bara inte mentalt hantera något alls. Det har varit för mycket förändringar och för mycket jobbigt runt mig. Något var sista droppen och sen svämmade det över och där efter har jag kanske stängt ner lite? Jag vet faktiskt inte. Jag känner mig varken lycklig eller olycklig men det känns som att jag är olycklig. Inget fungerar så jag går på autopilot och bara existerar och gör det jag ska på något sätt. Fördelen är att då fungerar vardagen i alla fall när det gäller jobb och sådär.... hm... aja.
