Matt och olycklig - bioplär (1)
Igår när jag skulle sova insåg jag att jag inte mår bra, eller egentligen mår jag väl inte dåligt (eller? vet inte alls om det är någon skillnad) utan jag är bara olycklig. Oerhört, oerhört olycklig. Det är en stark känsla som oftast tar sig uttryck i faktum att jag skiter i allt eller i alla fall känner att jag gör det. Jag går på automatik mer och mer hela tiden och på kvällarna kan jag inte släppa tankarna som far runt. Så jag sover dåligt. Äter dåligt.
Min sjukdom triggas av nya rutiner och förändringar, i alla fall när det blir mycket. På senaste har det varit väldigt mycket. Jag har blivit lämnad ännu en gång, min inneboeende har bytts ut, en i min familj har förrått mig, min sjukskrivning har gått ut och jag har börjat jobba igen (försöker i alla fall), jag ska börja plugga till våren och måste (i min mening) byta boendeform för jag orkar inte med pressen att jag MÅSTE plugga heltid samtidigt som jag försöker försörja mig själv.
Igår när jag skulle sova så kände jag det så tydligt, hur olycklig jag är. Det spelar ingen roll om jag har fina vänner som älskar mig och om det händer roliga saker titt som tätt. Jag är olycklig och matt, orkeslös och utmattad.
Vet ni vad jag helst av allt skulle vilja göra just nu? Sova. Sova, sova, sova, sova. Inte bara ligga i sängen och inte göra någonting utan verkligen S O V A. Jag vill inte vara vaken för det är jobbigt. Jag låter som en gnällig småunge men den här känslan är där och är väldigt stark vare sig jag vill det eller vare sig någon annan förstår den eller inte.
Det är en annan sak, denna enorma känsla av att vara ensam i detta. Ingen förstår, ingen har varit i min kropp eller i min skalle. Men folk dömer likväl för det. Folk tycker, folk tror, folk dömer oavsett om de vill det eller inte. Allt är inte vad det ser ut som men det är ändå vad saker ser ut som vilket bedöms. Ingen bryr sig om vad som sägs, min sjukdom syns inte så jag står hela tiden ord mot ord med allt.
Sista delen på året nu ska jag fokusera på två saker; jobba och sova. Resten får lösa sig, resten orkar jag inte engagera mig i. Allt mitt umgänge kommer bestå i Netflix och katterna. Det är allt jag klarar av just nu. Det är nästan så jag vill be er att be för att jag i alla fall klarar av att prestera denna korta stund nu... klarar jag det kanske det börjar vända lite.
Min sjukdom triggas av nya rutiner och förändringar, i alla fall när det blir mycket. På senaste har det varit väldigt mycket. Jag har blivit lämnad ännu en gång, min inneboeende har bytts ut, en i min familj har förrått mig, min sjukskrivning har gått ut och jag har börjat jobba igen (försöker i alla fall), jag ska börja plugga till våren och måste (i min mening) byta boendeform för jag orkar inte med pressen att jag MÅSTE plugga heltid samtidigt som jag försöker försörja mig själv.
Igår när jag skulle sova så kände jag det så tydligt, hur olycklig jag är. Det spelar ingen roll om jag har fina vänner som älskar mig och om det händer roliga saker titt som tätt. Jag är olycklig och matt, orkeslös och utmattad.
Vet ni vad jag helst av allt skulle vilja göra just nu? Sova. Sova, sova, sova, sova. Inte bara ligga i sängen och inte göra någonting utan verkligen S O V A. Jag vill inte vara vaken för det är jobbigt. Jag låter som en gnällig småunge men den här känslan är där och är väldigt stark vare sig jag vill det eller vare sig någon annan förstår den eller inte.
Det är en annan sak, denna enorma känsla av att vara ensam i detta. Ingen förstår, ingen har varit i min kropp eller i min skalle. Men folk dömer likväl för det. Folk tycker, folk tror, folk dömer oavsett om de vill det eller inte. Allt är inte vad det ser ut som men det är ändå vad saker ser ut som vilket bedöms. Ingen bryr sig om vad som sägs, min sjukdom syns inte så jag står hela tiden ord mot ord med allt.
Sista delen på året nu ska jag fokusera på två saker; jobba och sova. Resten får lösa sig, resten orkar jag inte engagera mig i. Allt mitt umgänge kommer bestå i Netflix och katterna. Det är allt jag klarar av just nu. Det är nästan så jag vill be er att be för att jag i alla fall klarar av att prestera denna korta stund nu... klarar jag det kanske det börjar vända lite.
